När blir utemiljön en självklar del av vården?

Efter den här ljuvliga sommaren känner jag mig mer än väl rustad för den långa mörka vintern. Eftersom det har varit så fint väder i år har jag kunnat vistas ute i vår trädgård så gott som dagligen och fått mig en stor dos av solens så viktiga D-vitamin och i samma veva även en förebyggande dos av naturens lugnande inverkan.

Det finns numera ett starkt vetenskapligt stöd för naturens positiva effekter på vår hälsa och jag  tycker trädgårdsterapi som ett allternativ för rehabilitering är ett intressant inslag i vården, hur naturen på ett positivt sätt påverkar vår kropp och själ så vi snabbare återhämtar oss efter sjukdom.

Inom vården börjar det allt mer läggas vikt vid naturen som hjälpmedel vid behandling, rehabilitering och sysselsättning och i boken Tänkvärda trädgårdar tas det upp hur viktigt det är att ha en trädgård i anslutning till våra vård-inrättningar för att öka livskvaliteten för de sjuka och gamla, men än tror jag det är en bra bit kvar tills utemiljön ses som en självklar del av vården.
En tänkvärd tanke väcker Anna Falkenberg som driver Brokinds rehabiliteringsträdgård i ett reportage om naturens helande kraft, "Om du bygger ut sjukhus för fyra miljarder kronor måste det väl också kunna finnas en trädgård i budgeten."
Jag vet inte med all säkerhet hur det är idag men tidigare lades i alla fall stora summor på konst för att utsmycka de stela sjukhusmiljöerna, varför läggs istället inte en del av de pengarna på en vacker trädgård där både kropp och själ får stimulans.

Eftersom jag själv jobbar inom äldreomsorgen så är det väl mest i den verksamheten jag kan uttala mig om hur naturen påverkar de äldre och hur den väcker många av deras minnen till liv. Från att ha suttit inomhus med uttryckslösa blickar så vaknar deras ögon till liv och deras ansikten spricker upp i leenden när de känner doften av syren och vinden som smeker deras kind.
På de äldreboenden där det i bästa fall finns en trädgård körs de gamla oftast ut på uteplatsen för att sedan lämnas i sina rullstolar utan att kunna ta sig någonstans i trädgården, för många är det gott nog, men för att få ut så mycket som möjligt av utevistelsen behövs någon som vägleder dem, som samtalar med dem kring vad som finns i trädgården och hjälper dem att smaka och lukta. Viljan och engagemanget tror jag nog finns bland personalen men att driva en trädgård kräver resurser, vilket alltid saknas av någon anledning när det gäller de gamla. En trädgård sköter sig inte självt och de gamla har inte ork att fullt ut ta ansvar för skötseln och personalen har inte tid då de har ansvar för så många andra sysslor. Det saknas som sagt resurser men tänk vilka summor vi skulle spara om vi hade miljöer där både boende och personal trivdes och mådde bra. Pengar som b la sparas genom att användandet av diverse läkemedel hos de gamla minskar, att de blir mer lugna och positiva och därmed mindre tidskrävande och att personalen trivs och  sänker sin sjukfrånvaro. 
Varför satsas det inte mer på utemiljöerna och möjligheterna att kunna vistas i naturen när det bevisligen har en så stor påverkan på vår hälsa och välmående?